En sån där vidrig bok där mamman dör

Den här boken tog mig verkligen på sängen. Sonya Sones har skrivit ett till mästerskap. Jag råälskade Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet och slukade dom lika fort som ni säger mästerskap. Det är någon slags magi som ligger över hennes böcker, för nästan varenda en älskar jag. Eller så är hon bara väldigt skicklig på att förmedla känslor och igenkännighet.

Hon bygger upp karaktärer som känns jordnära och man liksom nickar med huvudet för man känner igen sig.
Det var precis likadant med den här boken. Alla händelser, ord som dök upp, dialoger, tankar, allt kändes rätt och det bara flöt på bra. Språket är också så oroligt bra och eftersom det är i dikter så går den vädigt fort att läsa ut den.

Den var blivit väldigt mycket omskriven i bloggar och jag förstår varför. Det är sträckläsning på den här boken, jag kunde inte lägga ifrån mig boken utan vetskapen om att vad som helst kan hända på nästa sida. Jag älskar att läsa i dikt form och gör gärna om det. Det är kul att Sonya fortsätter med det och jag hoppas att hon skriver fler böcker med dikter i.

Jag älskade Ruby och hennes pappa Wipp Logan. Han gjorde verkligen allt för att Ruby skulle trivas och det uppskattades utav mig, men inte så mycket av Ruby. Men han visade att han brydde sig iaf. Han var inte en skitstövel som jag trodde först att han skulle vara.


En helt klart utav de bättre böckerna jag har läst i år. Rekomenderas starkt och den är väldigt lättläst så den passar nog alla!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0